nu är du vuxen nog att vara liten igen...

Slår det er ibland att ni kanske anpassar er för att verka antingen älder,yngre eller tom den faktikst åldern ni är,, Mig slår de väldigt ofta, i går var en sådan dag. Ja en hel jävla dag slog de mig att jag måste vara väldigt svår att uppfatta ålder på, eller så är de så att det är jag själv som har en vrickad syn på hur ung/gammal jag är. Dagen började med att jag skulle bestämma mig för om jag är lat eller snål...Kul va,, de bästa egenskaperna en männiksa kan tilldela sig själv! Men anledningen var att jag hade 420 kr på mitt fantastiska bank konto. För er som inte bor i Huvudstaden så vet ni inte att ett SL (stockholms lokaltrafik) för ungdom kostar exakt 420 kr, och för er som inte känner mig,eller helt missat mina senaste födelsedagar så är jag 23 hela jordsnurr. För att vara ungdom måste du vara 20 år, de är alltså tre års diff. När jag väl tagit beslutet om att lämna den blå cykeln hemma och lägga mina sista kronor på lathets och ångesttubs kortet så begav jag mig till pressbyrån. Väl där i kön slår de mig att den tanken jag står och tänker är,, hmm om jag lägger till med en något extra barnslig röst så kommer de inte verka så konstig,,, Ja och åter igen, för er som känner mig vet att jag låter lite som mössen i Askungen, och för de andra, så skiter väl kassörskan fullständigt i om jag har pipig röst eller inte,hon/han vill ju ändå bara bli av med mig, men mest av allt så ser jag uppenbarligen inte ut att vara ens över 18 eftersom jag varje gång trots envishet och hopp om människan får visa lägget när jag köper snus. De spelar ingen roll om jag så handlat av personen 750 ggr, jag ser lika jävla liten ut varje gång.. När jag satte mig på ångesttuben hörde jag en något mer pipig röst i mitt bakhuvud och kom fram till att detta var min fars ständigt återkommande kommentar då våra diskussioner under ungdomsåren uppkom.. -Maja, du är vuxen nu, ta ditt ansvar eller -Maja, lilla gumman du är alldeles för ung för att förstå, när du blir äldre kommer allt falla på plats.. Mysig min lilla pappa! Jag kan fortfarande känna frustrationen, känna hur jag varje gång tänkte, men va i h...... kan gubben bestämma sig, är jag lillgumman eller hans vuxna dotter. Det värsta med sådana situationer är att de aldrig gynnar dig, antingen måste du ta ansvar när du egentligen bara vill krypa upp i knät och bli daltad eller slå förstånd i personen för du är minsann hur stor som helst. Jag gick hela dagen och irriterade mig på att jag fortfarande trots 60 mil från mor och far får möta på människors spridda uppfattning om min ålder och vad jag är lovlig och kapabel till..och de faller sig fortfarande så att de INTE gynnar mig. Men skillnaden med då och nu är att jag då ansåg mig vara stor och stark nu känner jag mig ganska liten och ibland betydelselös, Där efter handlar du ju också. Med en stor besvikelse över dagen gick jag hem från skolan och tänkte, om jag nu är vuxen, kan de inte vara rätt fint att faktikst få vara liten ibland och de är bara jag som betsämmer hur folk uppfattar mig. Tro de eller ej, men just då skuttar jag ner för en trappa med hög hastghet och får vejja för en ranglig gammal dam, som jag vänder mig om till och glatt säger hej. Hon tittar upp och svara mycket glatt tillbaka och berättar att detta mörker gör henne yr, jag erbjuder då min hjälp, och hon tackar vänligt nej men börjar prata om att hon skall på scout träff i kyrkan. Hon säger sedan något som jag tidigare under dagen skulle fått mig att ta hennes krycka och bryta den i två -Tack så jätte mycket LILLE VÄN! Jag blev jätte glad, delvis för att hon var ett bevis på att trots sin ålder kan/får vara barn (scouterna), och hon använde en ton som antydde respekt och beundran.. Så poängen av denna dag är, jag kan se 15 år gamla ut men känna mig som en barnslig 23 åring och de är väl alldeles underbart! Det skall också tilläggas att jag har massa uppfattningar om kassörskan på Coop och vakten på Carmen.. men jag är ju jag och det kan ju ingen ändra på även om lägget säger en sak så är det ju min insida som räknas... buhhhuu vilken tragisk och förutfattad insikt, men de skiter jag i.

Kommentarer
Postat av: per

fel o planka

2009-01-19 @ 18:16:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0